axlello.blogg.se

Igår kände jag mig så himla ledsen på dagen. Det var så många olika känslor i mig och jag hade svårt att sortera. Ofta när jag är ledsen kommer det här med att vi har så lite pengar upp. Det är något som tär på mig så mycket. Innan vi fick Axel hade jag inte hunnit jobba så mycket att jag kunde få mer i föräldrapenning, eftersom jag började studera rätt tidigt efter gymnasiet. Jag har alltså lägsta inkomst som går, det vill säga tre till fyra tusen kronor i månaden. Alltså vem kan leva på det. Micke, han får CSN, vilket ger typ åtta till nio tusen kronor i månaden. Utöver det här har vi fått bostadsbidrag men igår fick jag reda på att vi inte kommer få bostadsbidrag för att jag tjänat pengar i sommar och kommer jobba lite extra i höst. Jag har ingen aning om hur mycket eller lite jag kommer kunna jobba.Vi har en hög räkning och nu står vintern inför dörren och det ger en hög elräkning.

 

Det här är något vi levt med nu i så många år, även innan Axel kom, för då fick jag också bara CSN. Sen vi flyttade ihop 2010 har ingen utav oss haft en fast inkomst, en lön, något vi kan leva på eller spara ihop. Det tär så fruktansvärt mycket på en och jag känner mig konstant stressad. Jag har så dåligt samvete gentemot Axel och jag tänker att jag inte kan ge honom allt bra som han förtjänar att få. Jag längtar så tills de här hundåren är över och någon utav oss får ett fast jobb.  Jag förstår ärligt inte hur vi får det att gå ihop varje månad. Det är alltid någon extra utgift. Som nu, när vi måste ha nya vinterdäck till bilen. Alltså det GÅR inte. Men på något vis går det. Sedan har vi fantastiska människor runt omkring oss som hjälper oss och vi har fått så mycket till Axel och det är sån tur att vi har dessa personer i vårt liv, inte bara därför då. Men den här stressen som finns i min kropp varje dag, år ut år in börjar ta knäcken på mig. Därför var jag så ledsen igår och grät och tänkte att det kommer aldrig ta slut.

 

Sen på kvällen, efter att Axel kommit hem från förskolan och Micke från skola osv så tog vi en kvällsprommenad hela familjen till Gruvan. Solen sken genom molen, det var lite kyligt i luften. Axel tutade på och sprang gatan ner och Micke efter honom och de busade och lekte tittut och Micke slängde Axel i luften så han tjöt av skratt. Då började jag gråta igen och hela mitt hjärta höll på att exploreda och helt plöstligt insåg jag att jag inte alls är fattig, utan att jag är så rik, så rik och tacksamheten som sköljde över mig går inte att beskriva. Jag ville bara krama dessa två personer som betyder så mycket för mig och säga att vi klarar allt för vi har varandra. Jag har i skrivandets stund 14 kr på mitt konto men mitt hjärta är fullt och det är det enda som betyder något. Det är inte alltid lätt att vara tre, det är jobbigt och kämpigt och det blir bråk om pengar och utgifter och det dåliga samvetet jag har och som jag vet att Micke har mot Axel, vi gör iallafall vårt bästa. Och om något år kommer det inte vara såhär, och är det något vårt barn får så är det kärlek, och allt annat det löser sig, så är det bara.