Jag var så sjukt trött. Jag var så hungrig så det var omänskligt. Jag mådde illa. Hade hjärtklappning, yrsel och kallsvettades. Jag kände mig svullen och min mens var sen. Uppenbara gravsymtom kanske du tänker, men när jag googlade trötthet LCHF, illamående LCHF, sen mens LCHF stämde allt in. Och jag orkade inte tänka att jag var gravid då jag så många gånger förr trott det och inte varit det, det är rätt utmattande att oroa sig över en graviditet som inte är liksom. Så jag hade is i magen och tänkte att det skulle ge med sig efter några veckor. Jag kom in på en sida angående sen mens och LCHF, jag testade nämligen dieten för att hormonerna kan ställas om i kroppen och bli som mer i balans. Det stod att om det fanns möjlighet att en kunde vara gravid rekomenerade de ändå att man tog ett test för att utesluta chansen. Jaja, jag köper väl ett test så jag kan släppa tanken helt tänkte jag.
Köpte billigaste stickorna på apotektet. Det tog tll och med någon dag innan jag testade, så säker var jag på att jag EJ vad gravid. En morgon tog jag med mig testet till toan. Där var kontrollstrecket, och inget mer streck brevid. Fem minuter eller liknande skulle man vänta. Jag tog det helt piano på toaletten och slog sedan trött ett öga mot stickan. Något som såg ut som ett streck hade uppenbarat sig brevid kontrollstrecket. Svagt, svagt rosa. Jag väckte Micke med ett: HUR MÅNGA STRECK SER DU???? Micke svarade yrvaket: "Två. Är du gravid nu? Men det är så svagt Linnea, det kan inte stämma" eller liknande.
Micke skulle vara i Borlänge på redovisning i skolan klockan nio. Klockan var nu åtta på morgonen. Med panik i kroppen gasade jag till sjukhuset då det var enda apoteket som var öppet. Köpte clear blues digitala test där det står EJ GRAVID eller GRAVID på, tydligare kan det ej bli. Väl hemma höll Micke på att äta frukost. Jag gick på toan och klämde fram urin som egentligen inte fanns i min blåsa pga tömde nyligen på annan sticka. Micke åt macka och suckade och sa, "Men du ääär inte gravid Linnea, ge dig nu". Som sagt, jag har trott jag varit gravid förut.. :)
Jag skakade medans timglaset på testet tickade på. Det gick några minuter och jag sa: "Nej, jag är väl inte det" och just då stod det där. GRAVID. Jag började fnissa och frusta och sa typ "Ojdå". Micke tittade på mig och sa: "Jaha, då kör vi då". Den lättnaden. Hade ingen aning om hur Micke skulle reagera, vi har pratat om barn osv innan men det har legat längre fram i tiden. Vi kramades och sa grattis till varandra.
Jag skjutsade Micke till skolan och jag skrattade och grät om vart annat. Det är en utav de sjukaste känslorna jag känt någonsin. Jag kan inte säga att jag kände mig glad, fast det pirrade i magen och jag var förväntansfull. Och helt jävla skräckslagen. Micke stackarn minns inte ens vad han sa på sin redovisning i skolan. Jag åkte till MVC direkt för jag visste inte vad jag skulle göra. Jag bad om att få ta ett till test då jag inte kunde tro att det var sant förens de bekräftade det. Men barnmorskan konstaterade att tre (ja jag tog ett till test) test som visade på positivt inte kunde ljuga.
Vi berättade för mina föräldrar direkt då jag inte kunde prata med någon utav dem utan att typ skrika: JAG ÄR GRAVIIIIIID. Vi berättade för Pär för att han bodde hos oss. Och vi själva fattade absolut ingenting. På typ två veckor? Eller kanske längre. Jag fattade väl typ ingenting förens Axel var typ fyra månader. Jag kommer ihåg när jag födde Axel och jag fick känna på hans huvud, och jag tänkte att det är verkligen ett barn i min mage, och han är på väg ut? Det går inte att greppa, eller jag kunde inte greppa det.
Jag mådde så sjukt bra under graviditeten. Alltså jag mådde också jättedåligt. Jag mådde illa första veckorna, har aldrig mått så illa och jag var helt svag i kroppen pga kunde inte äta något. Fick tips om att ha nå kex vid sängen och bla bla bla men inget hjälpte. Ville typ dö och grät konstant. Antagligen för alla hormoner, känslan av att vi väntade faktiskt barn, rädsla för framtiden, och för att jag helt enkelt mådde så djävulskt dåligt. Jag var otroligt orolig under hela graviditeten, rädd för att något skulle hända. Och jag fick så stor mage, hade svårt att röra mig, ont i ryggen och hade sura uppstötningar, konstant halsbränna och svullna, stickande ben och fötter. Hur kan jag då säga att jag mådde så bra? För jag mådde så bra i mig själv, trots att jag var orolig var jag också så lugn, i kroppen, huvudet, i känslorna. Efter den stormande första tiden vart jag bara lugn, jag har alltid lidit utav hormonsvägningar men nu var jag totalt jämn. Inga utbrott just, inga tårar eller hatkänslor. Jag bar på ett barn. Jag kände mig stark, friskt och lycklig. Stolt och vacker. Även om det inte var planerat är det de bästa som hänt oss, det finns inget som går att jämföra med. Jag är så tacksam, och ser Axel som ett mirakel, vårt mirakel som inte kan bli mer älskat eller önskat.
Någonstans här börjar det väl räcka rent storleksmässigt och ja över lag faktiskt, riktigt trött och längtade så efter vårt barn! Tur att han kom ut till oss tillslut <3
Ja, det här vart ett riktigt långt inlägg från en stentimental mamma vars barn snart fyller ett år och jag fattar fortfarande ingenting haha. Fast nu förstår jag bara inte hur tiden kan gå så otroligt snabbt. Det här åren som nu gått har varit det bästa i mitt liv, med Axel i magen men framför allt det sista året utan för magen, såklart. Om 1,5 vecka fyller han ett år, vår underbara.