Den eviga väntan, del 1
Jag gick över till vecka 42. Jag trodde på riktigt att jag skulle bli galen på slutet. En dag kändes som en vecka, alltså på riktigt. Det går inte att beskriva hur påfrestande det var för mig att gå över tiden så länge. Jag var stor som sjutton, benen var svällda, jag hade ont i ligamenten och ryggen och var trött. Och jag var så stressad och orolig att det skulle hända något med barnet. Jag ville bara att hen (som det var då) skulle komma ut så vi fick se att allt stod rätt till!
Slemproppen gick i vecka 41. "Nu fan är det dax" tänkte jag, ÄNTLIGEN YES. Ingenting. Jag märkte och kände ingenting. Jag hade inga sammandragningar. Inga förvärkar. INGA tecken på att bebisen skulle kika ut. Jag vart helt desperat. Drack hallonte, sprang i trappen, körde på den berömda färdknäppen, åt ananas tills jag var helt sårig i munnen. Googlade på huskurer, läste andras tips. Nepp. Ingenting.
Tills en dag när jag kom ur duschen. Det började rinna vatten längst mitt ben. Fick en känsla av att vattnet gått. Men vi var in i vecka 28+ för samma anledning (vi trodde vattnet gått) och då var det inget, och nu sipprade vattnet så lite. Så jag ringde till min BM. Hon tyckte definitivt att jag skulle åka in, att det lät som att vattnet gått. Så jag fick en tid på kvinnokliniken.
Så otroligt less på kulan, kom ut nu bebis! (Här hade mitt vatten gått).
Micke jobbade den dagen. Så jag tog min stora, STORA, mage, eller ja, magen tog mig och så gick vi tillsammans till lasarettet. I efterhand tycker jag att det är helt sjukt att jag gick dit. Men det är så typiskt mig, inte vilja vara till besvär för andra och tänker att jag klarar mig själv. Och det gjorde jag ju!
Iallafall. När jag kom till kvinnokliniken var det ingen som trodde att mitt vatten gått. Men läkaren bestämde sig för att undersöka och tur var väl det. Hon sa innan typ: ja det kommer in så många som tror att sitt vatten gått men det är oftast bara rikliga flytningar som man kan få under graviditeten. Så för mig var det en skön känsla att det faktiskt var vatten. "Japp, det är fostervatten" konstaterade hon. Jag fick en sådan panikkänsla. Alltså, vad gör jag nu?
Jag fick gå hem och vänta. Ja, jag gick även hem. Med gråten i halsen och paniken dunkandes i hjärtat tog jag min mage och gick. Va fan sker, mitt vatten har gått. Denna panik trots att jag väntat på den här dagen sedan vecka 38. Mickes mobil verkade vara avstnäng, inget svar. Det var som ett jälva skämt. "VARFÖR SVARAR INTE KARLNFAN NÄR JAG RINGER!!! MITT VATTEN HAR FÖRIHELVETE GÅTT!!! Här är jag, med vatten sipprandes ur mutti och jag tvingas GÅ hem från lasarettet" Ringde syster, ringde mamma, hade full panik i 30 graders värme och med en mage som såg ut som en tvillingmage, med en fet binda med fostervatten i. Ringde Micke säkert 100 gånger. Jag var nära på att dåna av. Jag fick för mig att något hade hänt, att han krockat, jälva skit jag klarar inte av det här.
Kommer hem och möts av en Micke som är svettig och springer runt och letar efter en laddare. Alltså jag var så ARG. Vi hade pratat om det här, att hans telefon måste vara på, herregud jag ska ju föda barn, för typ 2 veckor sedan. Men den hade bara lagt av, och inte startade den på flera dagar heller. Det var ju inte hans fel! Men stressen och paniken gjorde mig tokig.
Och så hände, ingenting.
Vi åkte in dagen efter på kvinnokliniken och det visade sig på CTG-mätningen att jag hade aktiva värkar som jag inte kände av över huvud taget. Om inte barnet skulle komma nästa dag skulle de sätta igång mig. En får inte gå längre än två-tre dagar när fostervattnet gått med risk för infektion för barnet. Det var ju nu öppet rakt in till bebis. Jaha. Ett till orosmoment. Jag som redan hade GBS i urinen och var tokorolig för det. Vi åkte hem. Av någon anledning vart jag så otroligt trött, så jag gick och la mig klockan fem på kvällen. Vid sju vaknade jag och var så hungrig så det var inte sant. Och jag tänkte att det är lika bra jag äter om bebis ska komma ikväll. Så smällde i mig massor utav mackor och så gick vi och la oss vid tio.
Klockan elva vaknade jag av att jag hade så otroligt ont i magen. Det kändes som magknip, som kommer i attacker och en bara väntar på att få bajsa. Jag sa till Micke att jag inte visste om jag hade värkar eller om jag bara behövde bajsa. Det gjorde ont och ilade i magen, krampade. Jag bestämde mig för att det måste vara magknip. Så gick på toa för att försökta trycka lite och då kom det massa blod i toan. Då vart jag rädd! Skakade i kroppen och vart helt kall. Det var en så märklig känsla. Ringde förlossningen och vi fick komma in. Vi tänkte inte ta med oss grejerna vi ställt i ordning för vi var säkra på att bli hemskickade, det verkade ju inte som att vi skulle få någon bebis. Men vi vart kvar.
Klockan tolv på natten kom vi till BB. Det var en ljummen sommarkväll, allt var tyst. Jag var rädd men hade förväntan i kroppen. Vi blev mottagna av den gulligaste personalen av dem alla. Jag sade att jag trodde jag hade värkar men inte var säker. De satt på mig CTG-mätaren och konstaterade att jag hade värkar och var öppen 3 cm. Jag blev erbjuden lustgas men jag vågade inte ta den först, kändes onödigt (?) och som att jag fejkade allt och inte alls hade ont (???). I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag ville bada så vi skulle säga till när jag ville göra det. Jag gick (envis, ja) och hämtade sköterskan och precis där, i korridoren, började den första riktigt intensiva värken. Höll på att ramla omkull, kunde inte andas och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag fick bada samtidigt som jag fick ta lustgas när jag fick värkar, och de kom tätt och gjorde så ont. Om jag hade vetat då hur mycket värre det skulle bli.. Hade jag nog där och då skrikit om ett kejsarsnitt ;)
Efter ett tag ville jag inte bada mer. Värkarna blev intensivare, ondare, tätare. Jag drog in lustgas så mycket jag orkade, vart så yr, och det stack runt munnen, vart helt borta och tungan tjock. Som en spritfylla kändes det, rakt av. Jag ville inte ha den, men när värken kom kunde jag inte låta bli, för det gjorde så jävulskt ont. Det snurrade i skallen, det kom värk på värk på värk. Barnmorskan konstaterade att jag måste få epidural. Det var så långt kvar av förlossningen, jag var öppen kanske 5 cm. Klockan sju på morgonen fick jag äntligen epidural efter en hel timme utan värkpaus, alltså, jag hade värkar konstant i en timme, utan uppehåll.
Det är det värsta jag varit med om i mitt liv, ever. Jag trodde på riktigt, att jag skulle dö. Och jag hade så ont, att jag inte orkade bry mig om det. Jag höll på att försvinna, drog in så mycket lustgas att jag inte uppfattade någonting. I min dimma hörde jag hur de sa: Linnea, du måste titta, öppna ögonen, TITTA PÅ MIG. Som en film. Läkaren kom men fick inte in epiduralen för jag kunde inte kuta ryggen nog, jag kunde inte röra mig. Tillslut stack hon in nålen, och bara någon minut efter vart det helt stilla i kroppen. Fyfan vilken lättnad, jag hade aldrig klarat av förlossningen utan epiduralen. Men det var också epiduralen som ställde till det i ett senare skede.
Den eviga väntan, del 3
Det är så mycket jag skulle kunna skriva om förlossningen. Jag hade ingen positiv förlossningsupplevelse. Allt var absolut inte dåligt, vissa saker var bra, till och med roligt och mysigt (efter att epiduralen kickat in) men den sista tredejdelen av förlossningen förstörde hela upplevelsen för mig. Vi fick en barnmorska som vi inte jobbade bra med. Vi fungerade inte som ett team. Det var barnmorskorna. Sen läkarna. Och så vi, för oss själva. Jag har förstått senare att så ska det inte vara. Vi var oroliga hela tiden. För efter jag fått epiduralen stannade allt upp. Jag fick värkdropp. Högsta dosen en kan få. Jag fick göra allt möjligt, sitta på boll, gå med gåbord, ligga i olika positioner. En timme gick. En till. En till. En till, fem timmar gick. Varje gång jag tittade på klockan hade en timme gått. Det gick så långsamt fram, ingen trodde nog att det skulle gå så sakta.
Vi förstod att det inte kan gå till såhär hur länge som helst. Något måste hända, frågan är vad. Jag var stressad, hade adrenalinpåslag, var orolig för bebis. Läkarna kom in, tittade på varandra, gick ut. Jag frågade frågor, fick inga svar. Frågade om det gick framåt. Inget svar. Kunde bara med fantasin tänka ut vad de andra tänkte. Snart sätter de sugklocka på mig. Snart blir det snitt. Snart klarar inte bebis det här längre, det blir inget barn. Och jag var så trött, så slut, hade inget kvar att ge snart. Kunde inte äta, mådde så illa. Bad om dropp, fick inget. Men inte en enda gång tänkte jag att jag skulle ge upp. Mitt barn skullle ut och jag skulle göra det själv. Så jag började krysta, utan värkar krystade jag på.
23 timmar på förlossningen. 20,57 den 4 juli kom Axel äntligen ut. Efter 3 timmar i krystningsläge och 1 timmes aktivt krystande kom han äntligen ut. Jag fick känna på hans huvud för att få kraft att krysta. Micke kände också. Att jag där kände mitt barns huvud, den känslan kan inte beskrivas, det var så bisarrt och otroligt på samma gång. Halvvägs ute försvann värkarna igen. Halva huvudet var ute och jag fick inte trycka på, på flera minuter. Tillslut skrek jag att jag skiter i hur mycket jag spricker, varför kommer det ingen VÄRK!!! Och då kom den, och ut kom Axel, som jag inte visste var Axel då. Jag försökte se vem det var. En son. Det är en son! Jag har fått en son! Vår son! Jag grät av utmattning, lättnad, glädje. Fyfan jag gjorde det. Jag har fött fram en son, och den bästa i alla världar.
Det hände saker under förlossningen som jag har svårt att sätta ord på och berätta om. Så jag nöjer mig såhär. Det var en jobbig upplevelse som fick mig att känna mig dålig under en lång tid men nu vet jag att jag klarade av det fint. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det men jag vill föda barn igen. Göra det bättre och få en annan upplevelse. Om några år! Upplevelsen är aldrig något jag skulle vilja ha ogjort. Det var mäktigt, men smärtsamt.
แทงบอล 1x2 คืออะไร
บริการดีมากครับ พนักงานพูดสุภาพมากๆ ประทับใจมากครับ ไม่เคยคิดจะเปลี่ยนเว็ปเลย มีปัญหาโทรได้ตลอด 24 ชั่วโมง ใช้บริการกับ sbobet7x มาได้สักพัก ไม่มีปัญหาอะไร โปรโมชั่นก็ได้จริง ขอบคุณมากครับ บริการดีครับ ทำรายการอะไรต่าง ๆ ก็รวดเร็ว ขอให้บริการดี ๆ แบบนี้ตลอดไปนะครับ
อัตราต่อรอง
ประทับใจการฝากถอน บริการได้เร็วดี แม้จะเป็นช่วงเย็นๆ เห็นบอกว่าคนทำรายการเยอะก็ยังรอไม่เกิน 5 นาทีใช้บริการออนไลน์ผ่านหน้าเว็บไซต์ ทั้ง สมัครสมาชิก ฝากเงิน ถอนเงิน สะดวกดี ดีตรงไม่ต้องพูดคุยกับคน ผมชอบมาก มาสมัครแรกๆ ตอนแรกนึกว่าบบริการไม่ดี ไปไงไปมาบริการดีโครตครับ สอนผมตั้งแต่เล่นไม่เป็นและแทงบอลได้จนรวยทุกวันนี้
ผลบอลล่าสุด
อัพเดตผลบอลสดๆ ทันเวลาทุกวัน ทุกลีก ไม่ต้องรอนานเหมือนเว็บอื่น มาตรฐานสากล
ดูบอลสด ดูบอลออนไลน์ ดูบอล warp football ลิ้งดูบอล warpfootball บอลสด บอลออนไลน์ ลิงค์ดูบอล ดบอลสด ดูบอลสด youtube ดูบอล ออนไลน์ ดูบอลออนไลน์ cth ดูฟุตบอลออนไลน์ ดูบอลออนไล preview football ลิ้งดูบอลสด ฟุตบอลออนไลน์ wrap football ลิ้งค์ดูบอลสด วาปฟุตบอล link ดูบอล ดูฟุตบอลสด ดูบอลผ่านเน็ต ถ่ายทอดสด ถ่ายทอดสดบอล ดูบอลสดออนไลน์ เว็บดูบอล ดูบอลสด วันนี้ ดูบอลออนไลน์ hd ดูบอลสด youtube มือถือ fดูบอลสด ดูบอลไทย วาร์ปฟุตบอล ดูบอลออนไลน์ฟรี ถ่ายทอดสดฟุตบอล วาปบอล ลิงดูบอล ดู บอล สด ดูบอล cth ดูบอลสด cth ลิ้งค์ดูบอล wap football fดูบอลออนไลน์
ดูบอล