axlello.blogg.se

Jag gick över till vecka 42. Jag trodde på riktigt att jag skulle bli galen på slutet. En dag kändes som en vecka, alltså på riktigt.  Det går inte att beskriva hur påfrestande det var för mig att gå över tiden så länge. Jag var stor som sjutton, benen var svällda, jag hade ont i ligamenten och ryggen och var trött. Och jag var så stressad och orolig att det skulle hända något med barnet. Jag ville bara att hen (som det var då) skulle komma ut så vi fick se att allt stod rätt till!

 

Slemproppen gick i vecka 41. "Nu fan är det dax" tänkte jag, ÄNTLIGEN YES. Ingenting. Jag märkte och kände ingenting. Jag hade inga sammandragningar. Inga förvärkar. INGA tecken på att bebisen skulle kika ut. Jag vart helt desperat. Drack hallonte, sprang i trappen, körde på den berömda färdknäppen, åt ananas tills jag var helt sårig i munnen. Googlade på huskurer, läste andras tips. Nepp. Ingenting.

 

Tills en dag när jag kom ur duschen. Det började rinna vatten längst mitt ben. Fick en känsla av att vattnet gått. Men vi var in i vecka 28+ för samma anledning (vi trodde vattnet gått) och då var det inget, och nu  sipprade vattnet så lite. Så jag ringde till min BM. Hon tyckte definitivt att jag skulle åka in, att det lät som att vattnet gått. Så jag fick en tid på kvinnokliniken.

Micke jobbade den dagen. Så jag tog min stora, STORA, mage, eller ja, magen tog mig och så gick vi tillsammans till lasarettet. I efterhand tycker jag att det är helt sjukt att jag gick dit. Men det är så typiskt mig, inte vilja vara till besvär för andra och tänker att jag klarar mig själv. Och det gjorde jag ju! Iallafall. När jag kom till kvinnokliniken var det ingen som trodde att mitt vatten gått. Men läkaren bestämde sig för att undersöka och tur var väl det. Hon sa innan typ: ja det kommer in så många som tror att sitt vatten gått men det är oftast bara rikliga flytningar som man kan få under graviditeten. Så för mig var det en skön känsla att det faktiskt var vatten. "Japp, det är fostervatten" konstaterade hon. Jag fick en sådan panikkänsla. Alltså, vad gör jag nu?

 

Den eviga väntan, del 2

 

Jag fick gå hem och vänta. Ja, jag gick även hem. Med gråten i halsen och paniken dunkandes i hjärtat tog jag min mage och gick. Va fan sker, mitt vatten har gått. Denna panik trots att jag väntat på den här dagen sedan vecka 38. Mickes mobil verkade vara avstnäng, inget svar. Det var som ett jälva skämt. "VARFÖR SVARAR INTE KARLNFAN NÄR JAG RINGER!!! MITT VATTEN HAR FÖRIHELVETE GÅTT!!! Här är jag, med vatten sipprandes ur mutti och jag tvingas GÅ hem från lasarettet" Ringde syster, ringde mamma, hade full panik i 30 graders värme och med en mage som såg ut som en tvillingmage, med en fet binda med fostervatten i. Ringde Micke säkert 100 gånger. Jag var nära på att dåna av. Jag fick för mig att något hade hänt, att han krockat, jälva skit jag klarar inte av det här.

 

Kommer hem och möts av en Micke som är svettig och springer runt och letar efter en laddare. Alltså jag var så ARG. Vi hade pratat om det här, att hans telefon måste vara på, herregud jag ska ju föda barn, för typ 2 veckor sedan. Men den hade bara lagt av, och inte startade den på flera dagar heller. Det var ju inte hans fel! Men stressen och paniken gjorde mig tokig.

 

Vi åkte in dagen efter på kvinnokliniken och det visade sig på CTG-mätningen att jag hade aktiva värkar som jag inte kände av över huvud taget. Om inte barnet skulle komma nästa dag skulle de sätta igång mig. En får inte gå längre än två-tre dagar när fostervattnet gått med risk för infektion för barnet. Det var ju nu öppet rakt in till bebis. Jaha. Ett till orosmoment. Jag som redan hade GBS i urinen och var tokorolig för det. Vi åkte hem. Av någon anledning vart jag så otroligt trött, så jag gick och la mig klockan fem på kvällen. Vid sju vaknade jag och var så hungrig så det var inte sant. Och jag tänkte att det är lika bra jag äter om bebis ska komma ikväll. Så smällde i mig massor utav mackor och så gick vi och la oss vid tio.

Klockan elva vaknade jag av att jag hade så otroligt ont i magen. Det kändes som magknip, som kommer i attacker och en bara väntar på att få bajsa. Jag sa till Micke att jag inte visste om jag hade värkar eller om jag bara behövde bajsa. Det gjorde ont och ilade i magen, krampade. Jag bestämde mig för att det måste vara magknip. Så gick på toa för att försökta trycka lite och då kom det massa blod i toan. Då vart jag rädd! Skakade i kroppen och vart helt kall. Det var en så märklig känsla. Ringde förlossningen och vi fick komma in. Vi tänkte inte ta med oss grejerna vi ställt i ordning för vi var säkra på att bli hemskickade, det verkade ju inte som att vi skulle få någon bebis. Men vi vart kvar.

Klockan tolv på natten kom vi till BB. Det var en ljummen sommarkväll, allt var tyst. Jag var rädd men hade förväntan i kroppen. Vi blev mottagna av den gulligaste personalen av dem alla. Jag sade att jag trodde jag hade värkar men inte var säker. De satt på mig CTG-mätaren och konstaterade att jag hade värkar och var öppen 3 cm. Jag blev erbjuden lustgas men jag vågade inte ta den först, kändes onödigt (?) och som att jag fejkade allt och inte alls hade ont (???). I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag ville bada så vi skulle säga till när jag ville göra det. Jag gick (envis, ja) och hämtade sköterskan och precis där, i korridoren, började den första riktigt intensiva värken. Höll på att ramla omkull, kunde inte andas och visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag fick bada samtidigt som jag fick ta lustgas när jag fick värkar, och de kom tätt och gjorde så ont. Om jag hade vetat då hur mycket värre det skulle bli.. Hade jag nog där och då skrikit om ett kejsarsnitt ;) 

Efter ett tag ville jag inte bada mer. Värkarna blev intensivare, ondare, tätare. Jag drog in lustgas så mycket jag orkade, vart så yr, och det stack runt munnen, vart helt borta och tungan tjock. Som en spritfylla kändes det, rakt av. Jag ville inte ha den, men när värken kom kunde jag inte låta bli, för det gjorde så jävulskt ont. Det snurrade i skallen, det kom värk på värk på värk. Barnmorskan konstaterade att jag måste få epidural. Det var så långt kvar av förlossningen, jag var öppen kanske 5 cm. Klockan sju på morgonen fick jag äntligen epidural efter en hel timme utan värkpaus, alltså, jag hade värkar konstant i en timme, utan uppehåll.

Det är det värsta jag varit med om i mitt liv, ever. Jag trodde på riktigt, att jag skulle dö. Och jag hade så ont, att jag inte orkade bry mig om det. Jag höll på att försvinna, drog in så mycket lustgas att jag inte uppfattade någonting. I min dimma hörde jag hur de sa: Linnea, du måste titta, öppna ögonen, TITTA PÅ MIG. Som en film. Läkaren kom men fick inte in epiduralen för jag kunde inte kuta ryggen nog, jag kunde inte röra mig. Tillslut stack hon in nålen, och bara någon minut efter vart det helt stilla i kroppen. Fyfan vilken lättnad, jag hade aldrig klarat av förlossningen utan epiduralen. Men det var också epiduralen som ställde till det i ett senare skede.